Granit
Granit (gnaiss) används ofta i ett vidare bemärkelse för att beteckna alla djupgående kvarts- och feldspatsinnehållande bergarter, men dessa bergarter bör egentligen benämnas granitoider, respektive granitoida eller granitiska bergarter. I stenindustrin används denna term för att beteckna flera magmatiska och metamorfa bergarter.
Termen kommer från det latinska ordet grannum, vilket betyder korn, alltså en term som används för att beteckna korniga, kristallina bergarter. I litteraturen användes den första gången av A. Cesalpinus år 1596. Granit
utbrottsgneiss.
Provningsexemplar av specialiserad granit av S-typ från området vid Sulovaspasset i Volovskaåsen.
Termen kommer från det latinska ordet grannum, vilket betyder korn, alltså en term som används för att beteckna korniga, kristallina bergarter. I litteraturen användes den första gången av A. Cesalpinus år 1596.
Huvudmineral kvarts, plagioklas, ortoklas, biotit, muskovit
Akcesorier titanit, zirkon, monacit, magnetit, turmalin, apatit
Egenskaper
Textur - kornig
Färg - vit, grå, rödlig
Täthet 2,60 – 2,85[1] kg/dm3
Ursprung och bildning
Granit är en djupgående utbrottsgneiss. Den bildar större delen av kontinentens skorpa, tjockleken på granitlager är från 1,5 till 50 km. Sättet som stora mängder granit kommer upp och placeras i de övre delarna av kontinentens skorpa är fortfarande ett ämne för geologer att diskutera. Processerna som skapar granitoidmagma, som sker i stora djup, är omöjliga att följa, på grund av extrema temperatur- och tryckförhållanden samt faktorn tid för att de ska stelna, vilket kan ta miljoner år. Generellt antas det att granitoidmagma stelnar i djupen runt 10 – 20 km, för djupt för att dessa processer ska vara tillgängliga för forskare att observera. Mellan experter har det länge varit en debatt om granitoider bildas genom sprickning av basisk magma från djupare delar av skorpan och manteln, eller om deras bildning också påverkas av extrem metamorfism och anatexi, där det uppstår smältning av existerande granuliter, eventuellt amfiboliter och gneisser. En viktig faktor är också att kemiska sammansättningar av gneisser och de vanligaste bergarterna vid ytan – lera, sandsten, filiter, svor och gneisser är nästan identiska. I laboratorieförsök har det visats att vid temperaturer 650 – 800 °C och tryck runt 200 MPa börjar de smälta och förvandlas till bergarter som liknar gneiss. Övergående bergarter i denna serie är migmatiter.
Granit eller gneiss är en felzisk djupgående utbrottsgneiss, vars huvudsakliga mineraliska delar är kaliumfältspat, plagioklas, kvarts och biotit. Sammanfattande namn för granit och liknande bergarter (granodiorit och kvartsinnehållande diorit) är granitoider. Granitoider kan inte exakt skiljas åt utan kännedom om mineralinnehållet med blotta ögat.
Trots att den kan förekomma ganska ofta vid ytan, kan den inte alltid användas kommersiellt för skulptur- eller beläggningsstenar. Granit är ofta skadad, särskilt sprucken på grund av tektoniska processer, vilket leder till att den krossas och det är omöjligt att i stenbrottet avlita ett större helhetsblock. P.g.a. sin hållbarhet används granit som byggsten, beläggningssten och dekorativ sten (större block som byggnadens fundament, mindre fragment som stenplaster).
