LED
Luminiscenčná dióda eller lysdioda (andra namn: elektroluminiscenčnä dioda, LED, sällan ljusdiod, lysdiod, diod som emitterar ljus, populärt ledka, eng. light-emitting diode) är en halvledarelektronisk komponent, som emitterar smalt spektral ljus när den passeras av elektrisk ström i ledande riktningen. Ljusfenomenet uppkommer genom ljusrekombination av elektron-hålpar och är en form av elektroluminiscens. Färgen på det emitterade ljuset beror på strukturen i PN-övergången och använda material.
Skapandet av LED och laserdioder blev möjligt tack vare forskning inom halvledareheterostrukturer, som utfördes av den ryske forskaren Zores Ivanovitsj Alfjorov. Den första praktiskt användbara LED skapades 1962 av den amerikanske forskaren Nick Holonyak.
Det billigaste att tillverka är infraröda dioder, därefter är de billigaste ljusdioderna röda. Gröna är cirka 20 % dyrare än röda. Blåa är enligt tillverkaren flera gånger dyrare än röda, men deras pris har kraftigt sjunkit under senaste tiden.
En separat konstruktionskategori är OLED (organiska LED).
Typ av LED
Ultravioletta (UV) LED
LED vars topp i utstrålningsdiagrammet ligger under 420 nm kallas UV LED. Tillverkningsprocesser (fria patent för marknaden och av säkerhetsorsaker) tillåter inte UV LED med effekt över 10 mW. I butiker kan man oftast få UV LED med våglängder 380 – 420 nm och 320 – 370 nm.
Infraröda (IR) LED
Utstrålningsdiagrammet för dessa LED har en effekttopp över 680 nm. Eftersom det mänskliga ögat (pupillen är inte i stånd att släppa igenom strålning med våglängder över 1 400 nm) och i princip hela mänsklig fysiologi är immun mot IR-strålning, är det möjligt att få IR LED med effekter mycket över 10 mW. Vanligtvis säljs IR LED med våglängder 680 – 750 nm och 870 – 950 nm, vilka är lämpliga som källor till IR-strålning för fjärrkontroller. Ljuset från dessa dioder kan inte observeras med blotta ögat, men det går att titta på t.ex. genom en digital kamera, som är känslig för IR-ljus.
Varje LED som tillverkas endast av en typ av halvledare har sin karakteristiska våglängd, på vilken den emitterar ljus (bestämd främst av bredden på halvledarens förbjudna band). Denna våglängd kan "ställas in" med hjälp av den använda typen av halvledare (dvs. förhållandet mellan innehållet av enskilda element – komponenter – i halvledaren) och hos vissa halvledare (GaN) även genom att ändra innehållet av dopningsmaterial. Så kan man tillverka LED med samma substrat i ett brett spektrum av våglängder. I praktiken kan man tillverka LED som emitterar ljus med våglängder från 250 till 3 500 nm. En LED med endast en effekttopp kallas monokromatisk LED. Spektralkurvan för det emitterade ljuset har i deras fall formen av en Gausskurva, som inte är bredare än +/-25 nm. Monokromatiska LED emitterar minst 90 % av hela ljuseffekten inom ett område av högst +/-10 nm. Reala LED har dock inte helt idealisk spektral diagram och hos vissa typer kan även sekundära maxima visas på andra våglängder. Men dessa sekundära maxima utgör inte ens 1 % av den totala effekten.
Det finns två grundläggande sätt att producera högintensivt vitt ljus med hjälp av LED. Den ena använder separata LED som emitterar grundfärgerna – röd, grön, blå – och deras blanding ger vitt ljus. Den andra använder fosformaterial för att omvandla monokromatiskt ljus från en blå eller ultraviolet LED till ett bredbandsvitt ljus.
RGB LED
Den första typen är sammansatt av tre monokromatiska LED som emitterar strålning i färgerna röd, grön, blå. Sådana LED kallas RGB LED (från eng. förkortningar för red, green, blue). Deras unika egenskap är möjligheten att styrning effekterna av enskilda komponenter (enskilda monokromatiska LED) och därmed uppnå inte bara vitt ljus, utan också hela färgspektrumet, inom intervallet av RGB LED-komponenterna.
Fluorescerande LED
Den andra typen av vita LED är baserad på omvandling av våglängden på det emitterade ljuset från en klassisk monokromatisk LED till ett bredbandskontinuerligt spektrum, vars energi är jämnt fördelad över hela spektrumet. Omvandlingen av våglängden uppnås i en luminoförstaka (fluorescerande material). Som en monokromatisk LED används en högintensiv blå LED. Denna användning medför dock en viss nackdel hos dessa LED. Våglängden av den drivande LED visas som en primär topp i utstrålningsdiagrammet, men den emitterade energin sjunker inte till noll (mot röd färg), utan efter en lätt minskning uppnår en sekundär (lägre och bredare) topp någonstans runt 560 nm (orange färg), vilket beror på det emitterade spektrumet hos det använda luminoförstaket. Därefter sjunker den gradvis till noll, vilket den når i de flesta fall först efter gränsen för VIS/IR-strålning. Därför har det emitterade vita ljuset en blågrön nyans. Ju bättre den vita LED är, desto mindre uppfattbar är denna nyans.
Effektiva högintensiva LED. Basen fungerar även som kylare för chipet.
En vanlig LED har en ljuseffekt mycket under 5 mW. Det beror på att de bildade elektron-hålparen i PN-övergången i homogena halvledaren vid ökande ström har en tendens att rekombinera icke-ljus (dvs. att omvandla sin energi till värme), och övergången överhettas. Därför begränsas strömtätheten i övergången, och eftersom de halvledare som används för att tillverka LED har en relativt stor felsäkerhet, begränsas den maximala möjliga chipytan till några mm², vilket begränsar den totala strömmen genom chipet. Utanför ser det elektriskt ut som att den begränsande fysiska egenskapen är serie-resistansen och lutningen av V-A-karakteristiken i öppen tillstånd. Om vi vill att LED ska emittera mer ljus, måste vi öka spänningen, vilket också ökar strömmen genom LED. Efter att kritiska strömvärden har passerats uppstår nedbrytning av PN-övergången och faktiskt smältning av den p.g.a. hög temperatur (mer än 1 000 °C). Därför har tekniker utvecklats för att öka LED-effekten, vilket gör att de går långt utanför gränsen för 5 mW emitterad effekt. För att uppnå högre effekter används halvledare med lägre lutning av V-A-karakteristiken och bredare PN-övergång eller parallellisering av PN-övergångar aggregerade (lagerade PN-övergångar) på samma chip. Vidare konstrueras multi-PN-övergångs LED, vilka, till priset av att öka spänningen, ökar den totala effekten. Den viktigaste förändringen är dock användningen av heteroövergången (dvs. P- och N-lager är gjorda av olika halvledare), där man kan uppnå högre injektionsverkningsgrad, vilket gör att fler elektron-hålpar rekombinera ljus istället för icke-ljus även vid stora strömmar. Idag kan man hitta LED med effekter över 1 W. LED som uppnår ljusstyrka över 100 mCd kallas högintensiva (ultrabright) LED.
Laserdioder
Laserdiod i kapsel
Chipet i en laserdiod (placerad för jämförelse på nålens öra)
Laser LED är inte helt lasers. Även om deras ljus uppstår utifrån stimulerad emission, kan de inte betraktas som riktiga lasers, utan endast som källor till lasersljus. Enligt definitionen av lasersljus är det uppenbart att laser LED har högre krav på parametrar än vanliga LED. Först och främst har laser LED en smalare bandbredd i vilken de emitterar (max. +/-5 nm). Riktning och spridning av utstrålningen från LED eller rå laser LED (utan resonator eller med skadad resonator) är ungefär samma (men i fallet med laser LED är den koncentrerad i en plan, beroende på hur de lagerade PN-övergångarna i laser LED är arrangerade). Laserdioder tillverkas i två konfigurationer: emitterande från kanten (edge emitting), där resonatorn skapas av naturlig brytning av chips kanter; och emitterande från ytan (VCSEL – vertical cavity surface emitting laser), där resonatorn skapas av växlande lager av halvledare med olika sammansättning, som bildar en Bragg-reflektor ovanför och under ljusområdet (dvs. PN-övergången). Ibland sätts laser LED in i externa resonatorer. En grundläggande problem med laserdioder är kylning och stabilisering av effekten (som, precis som med LED, starkt beror på temperaturen).
Båda grupperna – ljusdioder och laserdioder – tillverkas av intermetalliska legeringar (halvledareföreningar), och det är vanligtvis karbid av kisel (SiC), arsenid av gallium (GaAs), fosfid av gallium (GaP), eller legeringar av typen gallium-arsenid-fosfid (GaAsP) och andra.

