Plug and play
Plug and Play (v översättning "pripoj och spela") är dator teknik som gör det enklare att identifiera och konfigurera hardvär. Den gör att operativsystem kunnna korrekt fastställa vilket hardvär som finns i datorn, vilket gör att de kan automatiskt (med mer eller mindre framgång) installera eller starta lämpliga drivrutiner och automatiskt konfigurera interrupthandtering, I/O-adress, delad minnesomfattning, eller andra fakta (t.ex. information om enhetstypen).
Mekaniska beräkningsmedel, som IBM:s sortimentskärl för hålspickskivor, programmerades genom att använda en plug-in-platba som kopplades så att signalerna flöt mellan konfigurationsanslutningarna.
I början av datorindustrin (t.ex. i IBM PC kompatibla datorer med ISA-buss) måste hardvär först manuellt konfigureras för att undvika konflikt med andra anslutna enheter (ofta genom elektriska jumper, eng. jumper), därefter sattes enheten in i bussen inuti datorn, och därefter måste konfigurationen registreras i programvaran (ofta enhetsdrivrutin). Om konfigurationen av hardvär och programvara inte överensstämde, kunde programvaran inte kommunicera med enheten, och den fungerade därför inte.
I senare tid användes först en metod med prova och testa för att identifiera enheter, vilket inte var särskilt tillförlitligt och ersattes av tekniken Plug and Play. Denna teknik eliminerade manuell konfiguration, konflikthantering och manuell registrering av information i styrsystemet. Väsentliga förbättringar kom sedan från PCI-bussen, PCMCIA, USB och andra tekniker som redan från början byggde in automatisk konfiguration.
