Elektrisk golvvärme

Elektrisk golvvärme hör till de lokala värmesystemen. Omvandlingen av elenergi till värme samt överföringen och avgivningen av värmen till rummet sker i en enda kompakt enhet direkt i det uppvärmda rummet. Omvandlingens verkningsgrad är nästan 100%, utan onödiga förluster när energin transporteras till förbrukningsstället. Uppvärmningen är miljövänlig och orsakar inga föroreningar på platsen. Det behövs ingen skorsten, inget bränsleförråd och inget utrymme för pannrum eller panna. Att dra fram el är jämfört med andra värmebärare betydligt enklare och billigare i investering, med mindre ingrepp i byggnadskonstruktionen och mindre utrymmesbehov. När det gäller hur värmeflödet sprids från värmegolvet till rummet gäller samma principer som för vattenburen golvvärme. En stor fördel med eluppvärmning är att förbrukningen kan mätas exakt och individuellt hos varje förbrukare, vilket sporrar till att i möjligaste mån minska den.

Användningsmöjligheterna för system med elektrisk golvvärme är mycket breda. Systemet kan ge värmekomfort som huvudsaklig värmekälla eller fungera som kompletterande uppvärmning som håller golvet behagligt tempererat. Eftersom uppvärmningen kan drivas i olika driftlägen, vilket styr golvets konstruktion och värmekällans effekt, passar systemet inte bara i nybyggda hus utan är också ett av alternativen vid renovering . Det kan installeras över hela golvytan, eller så värms bara vissa delar. Eftersom det inte finns någon risk att systemet fryser passar det även i rum eller byggnader som bara värms tidvis. Användningsområdena för elektriska värmeelement kan sammanfattas så här:

• storyteuppvärmning och temperering,

• skyddssystem,

• specialtillämpningar.

Eluppvärmningens historiska utveckling

Uppvärmning med el har ingen lång tradition i Slovakien. Början går tillbaka till 1930-talet , då bara några tiotal villor värmdes med el. Efter andra världskriget var detta uppvärmningssätt i praktiken förbjudet på grund av akut brist på elenergi och distributionsnät. Elen användes i första hand för behoven på de områden där den var oersättlig (belysning, drivning) samt för matlagning, strykning och varmvattenberedning.

Eluppvärmningens utveckling tog sin början på 1960-talet, när kraftbranschen framför allt började främja ackumulerande förbrukning, som skulle jämna ut belastningen på elnätet. För den typen av förbrukning infördes en förmånlig taxa. Då kom också den första föreskriften för tillstånd till eluppvärmning i byggnader, som ställde stränga krav på klimatskalets värmetekniska egenskaper. Eluppvärmningen utvecklades långsamt, eftersom det saknades ett sortiment av elvärmeapparater och reglerteknik samt erfarenhet av projektering. Dessutom var elpriset betydligt högre än priset på andra bränslen.

Efter 1969 blev elenergin ett av de medier med vilka man kunde komma till rätta med luftkvaliteten. Den tilläts framför allt i nybyggen och som ersättning för fasta bränslen utanför produktionssektorn. Lämpliga förutsättningar för ackumulerande uppvärmning började skapas genom ombyggnad av sekundärnäten, genom en lämplig taxa för hushåll med ackumulerande förbrukning samt genom information och rådgivning. Under denna period värmdes ungefär 10 000 hushåll i Slovakien med el, och då handlade det om kompletterande uppvärmning eller uppvärmning under övergångsperioderna vår och höst.

Trycket på att bygga ut eluppvärmningen kom efter oljekrisen 1973, som ledde till stigande priser på flytande bränslen. Kärnkraftens andel av elproduktionen ökade, och kraftbranschens tekniska medel för att styra elförbrukningen utvecklades efter hand. På marknaden började det dyka upp ett bredare sortiment av elvärmeapparater samt modernare automations- och reglerteknik. På 1980-talet värmdes omkring 25 000 hushåll i Slovakien med ackumulerande elelement, och sortimentet utökades med elektriska hybridelement.

Den snabba utbyggnaden av eluppvärmningen började på 1990-talet. Sortimentet av värmeutrustning från inhemska och utländska tillverkare berikades med nya typer. Oljekrisen 1991 ledde till stigande priser på gasformiga bränslen, vilket gav en oväntat gynnsam förändring av elpriset. En ny taxa för direktverkande eluppvärmning skapades. Under denna period värmdes omkring 40 000 bostäder enbart med el, varav cirka 90% med ackumulerande elelement. Elförbrukningen förändrades inte bara till sin storlek utan också till sin struktur. Förbrukningen i hushållen och i tjänstesektorn fick en större andel.

Från 1993 skedde en snabb och nästan ostyrd utbyggnad av direktverkande eluppvärmning. Situationen uppstod till följd av en mycket förmånlig taxa för direktförbrukning, låga investeringskostnader för värmesystemet och ett rikt sortiment av direktverkande apparater. Denna explosion förde med sig en rad problem. Elnätens kapacitet, särskilt på låg- och högspänningsnivå, var otillräcklig . Skillnaderna i dygnsbelastningskurvan fördjupades; den skulle den ackumulerande uppvärmningen stabilisera. Kraven i gällande föreskrifter, som anger villkoren för installation av eluppvärmning i byggnader, respekterades inte. Uppvärmningen installerades i byggnader med stora värmeförluster, vilket ledde till att driftskostnaderna ökade med 100 till 250 %.

Sedan slutet av 1990-talet kan man se ett något minskat intresse för eluppvärmning, orsakat av de ständigt stigande elpriserna. I dag står eluppvärmningen i Slovakien för ungefär 4% jämfört med övriga uppvärmningsformer. Som jämförelse är andelen ungefär 8% i Tjeckien, 10% i Österrike och 10% i Tyskland.

Beräkning av elektrisk golvvärme

Den värmetekniska beräkningen av elektrisk golvvärme omfattar:

• utformning av golvkonstruktionens uppbyggnad och materialen i de enskilda skikten;

• bestämning av temperaturförhållandena i golvet när systemet är i drift;

• bestämning av värmekällans tillförda effekt.

Grundtyper av elektrisk golvvärme

Golvvärmeytans konstruktion beror på vilket driftläge som väljs för värmesystemet: ackumulerande, halvackumulerande eller direktverkande. Driftläget bestämmer kraven på ackumuleringsskiktets tjocklek, värmeelementens förläggningsdjup, värmeisoleringens kvalitet och typen av golvbeläggning, och eventuellt vilken typ av värmeelement som används. Golvets konstruktion och förläggningsdjupet för värmekablarnas plan avgör också storleken på och förhållandet mellan värmeflödena från värmekabelns centrumplan i de båda vertikala riktningarna.

Ackumulerande drift

Med tanke på den begränsade laddningstiden och kravet på långvarig värmelagring kännetecknas detta värmesystem av den mest massiva golvkonstruktionen. Ackumuleringsplattan utgörs av ett betongskikt vars tjocklek ligger mellan 90 och 150 mm beroende på lagringsbehovet. Värmeelementen läggs ungefär i dess nedre tredjedel, så gjutningen sker i två etapper. För att värmeförlusten nedåt ska bli minimal behövs en bra värmeisolering under värmeytan (50 till 60 mm). Värmekällans installerade effekt ligger mellan 160 och 200 W/m2 beroende på vad det uppvärmda utrymmet används till.

Halvackumulerande drift

En uppdelad laddningstid med möjlighet till efterladdning vid behov tillåter ett tunnare ackumuleringsskikt. För den lagring som behövs räcker en tjocklek på 60 till 90 mm, och värmekablarnas plan läggs ungefär mitt i skiktet. Det värmeisolerande skiktet har liknande uppbyggnad och kvalitet som vid ackumulerande drift. Värmekällans installerade effekt ligger mellan 120 och 160 W/m2.

Direktverkande drift

Eftersom elenergi tas från nätet under hela arbetscykeln behöver ingen värme lagras i förväg. Betongskiktet används bara för att bädda in värmeelementen och är högst 50 mm tjockt, eller så kan värmeelementen läggas tätt under ytskiktet, vilket ger ett snabbare system. Värmekablarnas plan placeras så nära golvytan som möjligt. Värmekällans installerade effekt är en tredjedel till hälften lägre än vid ackumulerande drift och ligger mellan 80 och 140 W/m2. Den undre värmeisoleringen kan vara tunnare.

Värmeteknisk beräkning av elektrisk golvvärme

Vid dimensioneringen måste följande randvillkor beaktas:

• rummets totala värmeförluster;

• det uppvärmda utrymmets karaktär (vardagsrum, kök, hall o.d.);

• rummets användning (stadigvarande, oregelbunden eller annan vistelse);

• värmesystemets driftläge (ackumulerande, halvackumulerande, direktverkande);

• storleken på den golvyta som finns tillgänglig för förläggning av värmekablarna;

• kraven på golvbeläggningen.

Utformning av golvkonstruktionens uppbyggnad

För att systemet med elektrisk golvvärme ska fungera optimalt är det viktigt att skikten över och under värmekablarnas plan är rätt utformade, liksom deras tjocklek och värmeledningsförmåga. Skiktens värmemotstånd påverkar yttemperaturen på värmesystemets element, och därför måste man säkerställa att det högsta värde som tillverkaren anger inte överskrids. Annars överhettas isoleringshöljena och bryts efter hand ned, vilket förkortar hela elementets livslängd. Därför måste värmen kunna ledas bort problemfritt från värmekablarnas plan, vilket garanteras av att materialet som omger värmeelementet har en värmeledningsförmåga över 0,1 W/m. K.

Motståndsledare

Här omvandlas elenergin direkt till värmeenergi. Genom lämpligt val av ledarmaterial och dess geometriska mått kan man väsentligt påverka kabelns resulterande värmeeffekt liksom den termiska belastningen på kabelns material. Efter konstruktionen kan de delas in i tre grupper:

• motståndstrådar,

• motståndslinor,

• halvledande polymerblandningar mellan två ledare av kopparlina.

Motståndsledarna kan ha runt tvärsnitt eller vara utförda som ett platt band. De tillverkas av kopparlegeringar med tillsats av nickel, mangan eller krom. Kännetecknande för dem är en låg värmeutvidgningskoefficient och en låg temperaturkoefficient för resistansen. De tillverkas med diametrar på O, 1 till 4 mm och med en värmeeffekt från 5 till 70 W/m, som i hög grad beror på kabelns tvärsnitt och antalet ledare. En särskild grupp värmekablar är de självreglerande kablarna. De består av två parallella kopparlinor, mellan vilka det finns en brygga av ett temperaturberoende motståndselement. Kabelns effekt sjunker längs hela dess längd när temperaturen stiger (och omvänt), så den kan aldrig överhettas, inte ens när flera element korsar varandra.

Isoleringshölje

Höljet kan beroende på kabelns användning vara enkelt eller dubbelt och är vanligen tillverkat av polymerbaserade material. Dess grundfunktion är att isolera ledaren och samtidigt leda bort den värme som uppstår. Därför bör det ha goda elektriskt isolerande egenskaper, hög varaktig värmetålighet, hög värmeledningsförmåga, tillfredsställande mekaniska egenskaper och god bearbetbarhet. Materialet i isoleringshöljena och i värmekablarnas eventuella mantel kan vara olika, och i så fall kan de påverka varandra, vilket kan vara ganska påtagligt framför allt vid högre temperaturer. Därför rekommenderas kombinationer av polymermaterial som passar ihop.

Skyddselement

De utgörs av en metallfläta, en mantel eller en kombination av båda. De ökar värmekabelns mekaniska tålighet eller fungerar som ytterligare elektriskt skydd där det krävs (till exempel i explosionsfarlig miljö).

Värmekablar har breda användningsmöjligheter på följande områden:

• storyteuppvärmning och temperering,

• skydd mot frysning och isbildning,

• tekniska tillämpningar i industrin,

• tillämpningar i jordbruket,

• särskilda användningsfall.

Kablar för storyteuppvärmning och temperering

Vanligast är kablar med en eller två ledare och dubbelt isoleringshölje, eventuellt med skyddsfläta. De används för storyteuppvärmning och temperering inomhus eller av funktionsytor utomhus, som skydd mot isbildning på gångvägar, uppfartsramper, broar, vägar o.d. De läggs i golvens betong- eller pågjutningsskikt eller under klinker och passar även i rum med förhöjd fuktighet. För uppvärmning inomhus används kablar med en effekt på 1 O till 20 W/m, för uppvärmning utomhus är högre effektbelastningar tillåtna, men de beror på de aktuella kylförhållandena. Kablarna bildar värmekretsar som har kalla ledare i ändarna; de gör det möjligt att ansluta till spänningen 230 V. mer sällan 400 V. De värms till en högsta ledartemperatur på 80 cc. Den totala tjockleken på kablar som används inomhus ligger mellan 4,5 och 8,5 mm beroende på vilken typ som används.

Elektrisk värmematta

Den består av en bärväv på vilken en värmekabel med högst 3 mm diameter är fäst i slingor; kabeln har kalla kopparledare i båda ändarna. Mattans totala tjocklek är ungefär 2,5 till 3,5 mm. Mattorna tillverkas i standardbredden 0,5 m och i längder från 1 till 20m, med en yteffekt från 100 till 160 W/m2 (beroende på tillverkare). Den totala värmeeffekt som önskas uppnås genom en lämplig kombination av enskilda mattor.

Mattorna är framför allt avsedda för uppvärmning inomhus, som huvudsaklig eller kompletterande uppvärmning, men kan även användas för andra ändamål. Tack vare den ringa tjockleken passar de vid golvrenovering. Fördelen är att monteringstiden förkortas avsevärt och att risken för monteringsfel och skador på värmekabeln minskar. Vilka ändamål en matta lämpar sig för avgörs av vilken typ av kabel som används.

Elektrisk värmefolie

Värmeelementet består av två laminerade polyesterfolier med ett skikt av homogeniserad grafit emellan. Längs foliens kanter löper matningsledarna. Foliens aktiva bredd är 0,5 m, och på båda sidor finns 0,05 m breda passiva remsor som är avsedda för att fästa folien mot golvkonstruktionen. Foliens totala bredd är 0,6 m. Den tillverkas med yteffekterna 150 och 200 W/m2 för elektrisk golvvärme som gjuts in i betong, 60 W/m2 för trägolv och 80 W/m2 för laminatgolv. Foliens totala tjocklek är ungefär 0,4 mm. Den används för elektrisk golvvärme och temperering i nybyggen, men tack vare den ringa tjockleken är den särskilt lämplig vid renoveringar, eftersom den kan läggas direkt på det befintliga golvet under det nya ytskiktet.

Montering av golvvärme

Monteringen av elektrisk golvvärme sker i följande etapper:

• uppbyggnad av golvvärmeytan,

• monteringsarbeten,

• provning av värmegolvet.

Uppbyggnad av värmeytan för elektrisk golvvärme

Golvkonstruktionens slutliga uppbyggnad kan skilja sig från den vattenburna uppvärmningens på grund av vissa särdrag hos den elektriska typen, till exempel ett annat driftläge eller det värmeelement som används.

Sätt att utföra golvvärmeytan

Ur teknisk synvinkel kan golvvärmeytan utföras på tre grundläggande sätt:

• montering i betong,

• montering direkt under golvets ytskikt,

• montering i träbjälklag.

Montering i betong

Värmeelementen gjuts in i ett betongskikt som består av två delar:

• ett utjämnande skikt, på vilket värmeytan läggs och som utgör 1/3 till 1/2 av betongplattans totala tjocklek beroende på driftläge;

• ett täckande skikt, som värmeelementen gjuts in med.

Vid direktverkande uppvärmning kan värmeelementen också läggas direkt på värmeisoleringen och därefter gjutas in med betongpågjutning eller cementbaserad avjämningsmassa. När värmekablar används läggs ett trådnät mellan dem och isoleringen; en värmematta eller värmefolie fästs direkt på isoleringen. Värmen måste kunna ledas bort problemfritt från värmeelementens yta, annars överhettas de och livslängden förkortas. Därför får de inte tryckas in i det värmeisolerande materialet eller omges av det.

Montering under golvets ytskikt

Det här sättet används vid direktverkande drift för att göra värmesystemet så snabbt som möjligt, vid renovering av gamla golv och där rummets bygghöjd inte räcker till. Värmeelementen läggs direkt på det värmeisolerande skiktet i en ny eller befintlig golvkonstruktion enligt de angivna principerna. Värmeytan täcks med ett skikt av flytspackel eller fästmassa, och därefter läggs ytskiktet, oftast klinker eller laminatgolv.

Montering i träbjälklag

När värmesystemet installeras i trägolv läggs värmeelementen på värmeisoleringen, och samma princip gäller som vid den våta metoden. Mellan värmeytan och trägolvets undersida måste det finnas en luftspalt på minst 25mm.

Sätt att förlägga värmeelement för elektrisk golvvärme

Värmeelementen för elektrisk golvvärme är värmekablar, värmemattor och värmefolier.

Värmekablar

När systemet är i drift värms värmeelementen jämnt över hela sin längd respektive yta, vilket också ger en jämn yttemperatur på golvvärmeytan. När det gäller den horisontella temperaturgradienten kan man se att temperaturen sjunker i riktning från ytterväggen mot innerväggen, på liknande sätt som vid vattenburen golvvärme. Fenomenet kan delvis motverkas genom randzoner med högre yteffekt. Värmekretsen bildas genom att värmekablarna läggs i slingor, och avståndet mellan ledarna beror på kabelns effektbelastning och på systemets önskade yteffekt.

Teknik och montering av elektrisk golvvärme

I det här kapitlet beskriver vi hur en golvvärmeyta byggs upp med elektriska värmeelement som gjuts in i betong eller placeras direkt under golvets ytskikt. Stegen följer i samma ordning som för vattenburen golvvärme utförd med den våta metoden. Vi inriktar oss på skillnaderna, som ligger i vissa moment i själva tekniken och monteringen.

Förberedelse av byggnaden

Golvvärmeytan läggs först när alla putsarbeten är avslutade och isoleringen är lagd . Före invändig putsning måste värmesystemets elledningar och anslutningar installeras. Matningsledarna dimensioneras efter den projekterade effekten för respektive värmekrets och måste uppfylla följande:

• matning för uppvärmning av utrymmen < 1 O m2, kopparledare 3 x1,5 mm2;

• matning för uppvärmning av utrymmen > 1 O m2, kopparledare 3 x 2,5 mm2;

• matning för uppvärmning av randzoner och för andra kompletterande värmekällor < 2 kW, kopparledare 3 x 1,5 mm2;

• när ett centralt kopplingsur används måste en styrledare av koppar 1 x 1,5 mm2 dras till varje termostat

Där regulatorerna ska sitta sätts apparatdosor. Regulatorernas placering beror på rummets funktion och byggherrens önskemål. Termostater med rumsgivare bör placeras så att deras funktion inte störs av oönskade faktorer (solinstrålning, strålning från en radiator, drag o.d.). Termostaterna ansluts till elmatningen. Värmeelementen måste vara fast anslutna via regulatorn, flyttbar anslutning är inte tillåten. Matningspunkterna placeras enligt den tekniska dokumentationen. Från termostaten ner mot golvet måste två böjliga elinstallationsrör dras, ett för anslutning av värmekabelns kalla del och ett för golvgivaren. Hela elinstallationen måste utföras enligt gällande föreskrifter.

Principerna för förberedelse av golvet, läggning av kantband, värme- och ljudisolering och fuktspärrfolie, utförande av rörelsefogar samt läggning av betongpågjutning och ytskikt är desamma som för vattenburen golvvärme.

Förläggning av elektriska värmeelement

De elektriska värmeelementen läggs enligt i förväg upprättade planer för varje rum, där man ritar in hur värmeslingorna, eller remsorna av mattor eller folier, ska ligga och var de kalla ändarna förs ut till apparatdosorna. Man måste hela tiden komma ihåg att värmeelementen bara läggs på fria, obebyggda ytor, och därför behöver man känna till åtminstone ungefär hur inredningen ska placeras i rummet. Om det står möbler över värmekablarnas plan måste luften kunna strömma fritt.

Montering i betong

Med den här metoden används oftast värmekablar och värmemattor som värmeelement. Vid ackumulerande och halvackumulerande drift läggs först ett utjämnande betongskikt på fuktisoleringen (1/3 till 1/2 av den färdiga betongplattans tjocklek, som projektören bestämmer genom beräkning). Betongblandningen måste vara fullständigt komprimerad och fri från vassa fragment, och ytan måste vara slät, utan upphöjningar och ojämnheter, och sopad. Innan värmeelementen läggs stryks den med primer.

För att undvika skador på elementen, hålla det föreskrivna avståndet mellan kablarna och hindra att mattor överlappar varandra måste kablarna fästas stadigt mot underlaget vid monteringen. För att fästa värmekablarna används vanligen monteringsband, som förankras i betongplattan vinkelrätt mot den riktning som kablarna ska läggas i. Avståndet mellan banden bör vara högst 1 m; vid större avstånd skulle de jämna kabelavstånden kunna rubbas vid gjutningen. Banden har fästen för kablarna med standardiserade avstånd, till exempel 25 mm.

En annan möjlighet är att fästa kablarna i ett stålnät. Den metoden väljs när betongplattan är tunn vid direktverkande drift, eller när armering är föreskriven för golvet av statiska skäl. Nackdelen är att det är mer arbetskrävande att installera elementen och att risken för mekaniska skador vid läggningen är större. På lämpliga ytor kan värmeslingan rullas ut löst på underlaget och fästas med tejp . Kablarna fästs med avstånd enligt beräkningen, och kabelns minsta böjradie föreskrivs av tillverkaren. Avståndet från kablarna till lodräta väggar och fast inredning är minst 50 till 100 mm. Om värmeelementet har styvnat rullas det ut och ansluts till spänning en kort stund tills det blir tillräckligt böjligt. Värmeelementen läggs först när betongplattan har hårdnat tillräckligt (2 till 4 dagar), vanligen från fönstren mot dörren. Vid läggning av elkablar ska följande principer följas:

• Man måste se till att kablarna inte skadas, till exempel av verktyg o.d. Om en kabel ändå skadas får den inte lagas provisoriskt, utan den skadade slingan ersätts med en ny.

• Kablarnas aktiva delar får inte korsa eller vidröra varandra eller löpa fritt i luften, och de får inte ha kontakt med vattenrör, badkar o.d.

• Kablarna får inte kortas. Det är bara de kalla ändarna som får kortas.

• Skarven mellan den kalla änden och värmekabeln får inte placeras i en böj.

• Kablarna får aldrig passera över rörelsefogar.

• Om kalla ändar passerar över rörelsefogar måste de ligga löst i två koncentriska skyddsrör

Samtidigt med värmeelementen placeras termostatens golvgivare i värmekablarnas plan enligt följande principer:

• Givaren med sin ledare placeras i ett skyddande elinstallationsrör mitt emellan två intilliggande kablar.

• Rörets ände tätas så att gjutmassa inte kan tränga in.

• Skyddsröret monteras redan innan kablarna läggs.

Värmeelementen installeras vid temperaturer över 5 °C. När elementen är fästa ska resistansen i ledaren och isolationsresistansen mätas. Om allt är i ordning läggs det täckande skiktet av betongblandning på. Blandningen bör omsluta värmeelementet helt så att det inte uppstår luftblåsor, som skulle försämra värmeavledningen från kablarnas yta. När den breds ut måste man återigen se till att elementen inte skadas. Till sist mäts värmekretsarnas resistans en gång till. Både elementens aktiva delar och de kalla ledarna måste vara inbäddade i betongen och får ingenstans komma i kontakt med luft. Golvets ytskikt läggs först när betongblandningen har torkat tillräckligt (28 till 30 dagar).

När alla byggarbeten är avslutade monteras termostaterna och golvgivarna, och hela systemet tas i drift.

Montering direkt under golvets ytskikt

Med den här metoden är det önskvärt att golvkonstruktionens totala tjocklek blir så liten som möjligt, och därför används vanligen tunna värmemattor och värmefolier som värmeelement. Underlaget som de läggs på måste vara helt rent, slätt och fritt från damm och vassa föremål. Det behandlas med en lämplig primer, och värmeelementen läggs först när den har torkat. Vid renovering kan golvvärmeytan även läggas på det befintliga ytskiktet. Om det består av klinker måste den vara tillräckligt plan, och små brister ska lagas. Om det befintliga skiktet är av träprodukter (parkett, spånskiva) får dess bärförmåga inte vara nedsatt. Underlaget ska strykas med primer och täckas med ett utjämnande skikt som skiljer av värmeelementen. Av brandsäkerhetsskäl måste skiktet vara minst 5 mm tjockt.

I golvet fräses ett spår för skyddsröret med golvgivaren, som ska leda till apparatdosan. Rörets ände tätas och röret fixeras i sitt läge. Dessutom görs urtag i underlaget för skarvarna mellan de aktiva delarna och de kalla ändarna.

Värmeelementen rullas ut enligt läggningsplanen och förbereds för läggning. För att de inte ska förskjutas vid monteringen måste de fästas stadigt mot underlaget. Det kan göras på flera sätt. Värmeelementen kan vara självhäftande, och då gör ett speciallim på elementet att det kan fästas och lossas flera gånger. De kan fästas med tejp eller tryckas ner i ett skikt av flexibel fästmassa.

Vid läggningen måste man återigen se till att värmeelementet inte skadas någonstans och mäta dess resistansvärden. Remsorna av värmeelement läggs en i taget, och parallellt lagda remsor får inte överlappa varandra. Om remsans riktning behöver ändras klipper man, när det gäller en matta, upp bärväven ända fram till värmeledaren. Remsan kan vändas i upp till 180° vinkel, men ledaren får inte bli spänd. Överlappande delar av väven måste tas bort. Om värmefolie används täcks den efter fixeringen med en skyddande ångspärr som dras tillräckligt högt upp på väggen och fästs. Elementens kalla ändar måste dras till apparatdosan utanför de lagda remsorna.

Över hela värmeytan läggs flytspackel eller fästmassa så att värmeelementen täcks jämnt och det inte uppstår luftblåsor någonstans. Värmeelementens effekt måste mätas på nytt. Om allt är i ordning kan ytskiktet läggas.

Provning av elektrisk golvvärme

Golvvärmen tas i drift först när betongen har härdat ordentligt, efter 4 till 6 veckor. Golvets temperatur måste höjas gradvis, eftersom full effekt direkt skulle kunna få vattnet i betongen nära värmeelementen att avdunsta kraftigt, så att luftblåsor bildas. Den första inkopplingen görs vid sänkt temperatur, högst 20 °C. Följande arbetsgång ska följas:

• idrifttagningen sker med godkännande av värmesystemets leverantör;

• den första dagen är golvets temperatur 5 °C högre än temperaturen i det uppvärmda rummet;

• den andra dagen och de följande dagarna höjs temperaturen med 5 °C varje dag, tills golvets yttemperatur når 30 °C;

• golvets temperatur måste hållas på 30 °C i minst tre dagar;

• därefter sänks yttemperaturen med 10 °C varje dag, tills den når det värde den hade när provningen började;

• styr- och reglerutrustningen måste vara inställd på standardvärden innan systemet slås på.

Över provningen upprättas ett protokoll. När alla arbeten är avslutade lämnar entreprenören över giltig teknisk dokumentation och ritningar, provningsprotokollet och en bruksanvisning för användaren till kunden.

Använd litteratur:

D. Petráš, M. Kotrbaty: Uppvärmning av storrums- och hallbyggnader