Framtidens värmesystem

Strävan efter att hushålla med energiresurserna leder till följande åtgärder:

1. optimering av värmetillförseln till bostadsutrymmena, det vill säga att ett väl dimensionerat system värmer de utrymmen som används under en tid som så långt som möjligt begränsas till den tid då utrymmet faktiskt används

2. bättre och hälsosammare utnyttjande av värmen med sänkt temperatur på mediet vid inloppet till det uppvärmda utrymmet

I praktiken innebär det att man bygger:

1. värmesystem som med så oberoende styrning som möjligt kan tillgodose behoven i ett avgränsat uppvärmt utrymme, vilket leder till att värmesystemen allt oftare delas in i zoner

2. system med låg medietemperatur (eller oftare blandade system)

Den här praxisen visar allt tydligare att den nya inriktningen i den värmetekniska utvecklingen, utöver utvecklingen av själva värmekällorna (pannorna), kommer att leda till att de delsystem som medverkar i värmesystemets funktion genomarbetas allt mer noggrant.

Med servicedelsystem menar vi den mekaniska, hydrauliska och elektroniska utrustning som säkerställer rätt tryckfall, ett korrekt reglerförlopp och säkerhet utifrån uppmätta värden på relevanta storheter, från signalöverföring ända fram till aktivering av styrdonen – det handlar alltså om givare, ventiler och elektromekaniska ställdon, allt styrt via ett allt mer förfinat elektroniskt gränssnitt.

Här bör det betonas att den integrerade styrningen av värmeproduktionen är en del av en samlad kontroll över alla installationer i hemmet och innebär ett nytt sätt att projektera bostäder: installationen är inte längre ett ”främmande” inslag i bostaden utan blir en harmonisk del av hemmet.

Alla de tillbehör som tidigare brukade sättas samman direkt på installationsplatsen, såsom fördelare, pumpar, ventiler och elkablage, ersätts i dag – tack vare beprövade och etablerade lösningar som relästyrning – successivt av enheter som levereras av panntillverkaren och som har följande fördelar:

1. de är särskilt utvecklade för att ge en optimal anslutning till en viss apparat och garanterar bästa prestanda och ett fullständigare utnyttjande av apparatens möjligheter

2. de förenklar installationen avsevärt

3. de minskar avsevärt behovet av att dimensionera installationens komponenter

Man kan med säkerhet säga att värmeinstallationernas framtid går allt mer mot modularitet. Exempel finns både inom centralvärme och bland fristående system.

I det första fallet ökar användningen av modulära system, som ger projektören och installatören möjlighet att anpassa systemets kapacitet till byggnadens behov genom att koppla ihop ”paket” för värmeproduktion i önskat antal.

Sådana likvärdiga moduler har fördelen att vara anpassningsbara, och praktiskt taget alla mekaniska och elektroniska komponenter som behövs för att de ska fungera korrekt och säkert sitter direkt i dem. Installationen begränsas i dessa fall till att ansluta apparaten till de hydrauliska anslutningarna och till rökgaskanalen.

I fristående installationer ser vi i stället en ökande integrering av traditionella fördelare, cirkulationspumpar och ventiler, som styrs elektroniskt och byggs ihop till kompakta enheter. Förr behövde alla dessa komponenter egna utrymmen för installationen, eftersom de var skrymmande och inte särskilt vackra. I dag används integrerade fördelningsenheter (till exempel den hydrauliska zonfördelaren DIM lmmergas).

Dessa modulenheter har ett mycket noggrant utformat gränssnitt för anslutning till pannan, vilket schemat nedan visar.

De båda elektroniska styrsystemen kommunicerar och styr tillsammans hela värmedistributionen utifrån önskade tider, kretsar och temperaturer.

Man kan säga att enheter som kopplats samman på det här sättet utgör en verklig ”mjukvara”, det vill säga värmesystemets tänkande hjärta.

Det är raka motsatsen till lagstiftningens nuvarande syn på ”distributionssystemet”, som ur fysikalisk och termodynamisk synvinkel uppfattas som en helhet som helt enkelt avger värme. Ett sådant synsätt är alltför förenklat.

Å andra sidan kräver det här perspektivet en radikal översyn både av systemets grundkoncept och av beräkningsmetodiken.

Verkningsgraden hos ett system som är uppbyggt på det här sättet och effekten av samspelet mellan värmekällan och systemet som styr värmeflödena kräver analys och ingående undersökning på plats. Deras ömsesidiga påverkan måste bedömas som en helhet, inte var för sig, som den nuvarande lagstiftningen föreskriver.

En sådan utvärdering kräver testutrustning och naturligtvis även ett provningsprotokoll som gör det möjligt att simulera systemets drift under förhållanden som ligger så nära verkligheten som möjligt. I det sammanhanget blir konstruktören en nyckelperson, eftersom simuleringarna skulle kunna visa på vissa fenomen som är relevanta för en realistisk bedömning av värmesystemets egenskaper. Vi tror att just detta skulle kunna bli en språngbräda och ett underlag för framtida lagstiftning om beräkning av värmesystems egenskaper – en framtid som förhoppningsvis inte ligger långt borta.