Lagstiftning och Kyotoprotokollet
Under de senaste årtiondena har den totala energiförbrukningen ökat markant: år 1971 uppgick den till 97 miljoner ton oljeekvivalenter (toe) och år 2002 hade förbrukningen stigit till 135,7 miljoner toe, vilket innebär en total ökning på cirka 40%. Av dessa 135,7 miljoner är 40 miljoner ton avsedda för bostads- och servicesektorn (jämfört med 30 miljoner år 1971 ). Mer än hälften av denna förbrukning täcks av naturgas. Dessa fakta förklarar tydligt varför industrin i nästan tjugo år på europeisk nivå har arbetat med att utveckla och införa teknik som minskar den energiförbrukning som krävs för industriell verksamhet och för vardagslivet.
Dessa ansträngningar går i två riktningar:
• att begränsa energislöseriet
• att införa teknik med effektivare energiomvandling
Inom energibesparing har ett mycket stort antal åtgärder införts:
• mer eller mindre enkla anordningar, såsom termostatventiler,
• sofistikerad temperaturreglering, såsom klimatregulatorer eller system med PIO-reglering,
• betydligt mer ”arbetskrävande” lösningar, såsom byte av gamla fönsterkarmar, byte av gamla pannor mot kondenserande pannor, isolering av väggar och liknande.
Ökad effektivitet väcker omedelbart frågan om verkningsgrad. Vid energiomvandling uttrycks den termodynamiska verkningsgraden som förhållandet mellan den utvunna nyttiga energin (arbetet) och mängden tillförd energi. Som bekant kan verkningsgraden anges som ett absolut värde från O till l eller i procent. När det gäller en värmekälla ges denna parameter konkret av förhållandet mellan den värmeeffekt som pannan avger till värmebäraren och den värmeeffekt som alstras ur den tillförda bränslevolymen.
För ett värmesystem fastställs effektiviteten hos en viss konkret lösning för en bestämd tidsperiod under vilken systemet har varit i drift, det vill säga sett över hela året beaktas uppvärmningssäsongen.
Definitionen av den tidsperiod som analysen ska avse är alltså en viktig del av bedömningen: det handlar givetvis inte bara om att räkna antalet dagar som systemet har varit i drift. Som bekant är detta en faktor som beror på klimatförhållandena på den plats där värmesystemet är installerat, eftersom följande beror på dem:
1. uppvärmningssäsongens längd
2. värmesystemets förbrukningskurva
När det gäller den senare bör man komma ihåg att bränsleförbrukningen varierar (och det avsevärt) både med tidsperioden och med det geografiska läget. Därför har det varit lämpligt att införa begreppet förbrukningskurva.
En annan viktig aspekt är värmesystemets uppbyggnad: ur energisynpunkt kan systemets arbete beskrivas som en följd av omvandlingar, alltså övergångar från en energiform till en annan. Det är uppenbart att de omvandlingar där gas (eller mer allmänt: bränsle) blir till nyttig värme som används för att värma upp ett visst utrymme inte är energimässigt ”hermetiska”.
Projektörerna ska med stöd av gällande lagstiftning sträva efter följande mål:
1. minska den nödvändiga energimängden så mycket som möjligt
2. minska förlusterna så mycket som möjligt
3. återvinna den förlorade energin och föra tillbaka den till värmesystemet
Av detta följer att alla dessa faktorer måste beaktas när ett värmesystem projekteras.
Även det analytiska uttrycket för den relativa verkningsgraden blir mer komplicerat. Detta beaktas både i lagstiftningen om energibesparing och i de tekniska standarderna.
Kyotoprotokollet
det internationella avtalet om minskade utsläpp
Det historiskt sett viktigaste steg som världssamfundet har tagit inom energibesparing är Kyotoprotokollet. Det var ett tillägg till FN:s ramkonvention om klimatförändringar (United Nations Framework Convention on Climate Change) och samtidigt ett tillägg till det internationella avtalet om kampen mot den globala uppvärmningen. Protokollet undertecknades vid konferensen i Kyoto i december 1997. Avtalet trädde i kraft den 16 februari 2005, tre månader efter att Ryssland ratificerat det den 4 november 2004.
Grundläggande bestämmelser
Enligt protokollets bestämmelser förbinder sig de länder som har valt att ratificera det att senast år 2012 minska sina utsläpp (med minst 5% av 1990 års utsläpp) av koldioxid, metan, dikväveoxid, HFC och PFC – växthusgaser. Vid underskott eller överskott av utsläpp av dessa gaser har avtalsparterna förbundit sig att delta i en ”handel” som omfattar försäljning eller köp av kvoter från andra länder. Om Kyotoprotokollets bestämmelser genomförs fullt ut väntas den globala medeltemperaturen sjunka med mellan 0,02 °C och 0,28 °C fram till år 2050. Kyotoprotokollet är ett rättsligt bindande avtal enligt vilket industriländerna är skyldiga att minska de totala utsläppen av växthusgaser med 5,2% till år 2012 jämfört med år 1990. Det bör noteras att den planerade nivån, med hänsyn till den tidigare förväntade minskningen av växthusgasutsläppen, är hela 29%. De enskilda minskningsnivåerna är 8% för Europeiska unionen, 7% för USA, 6% för Japan och 0% för Ryssland, medan Australien får öka med 8% och Island med 10%. Kyotoprotokollet kompletterar också bestämmelserna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som antogs tidigare vid Riokonferensen i Rio de Janeiro år 1992. Det innebär att vissa rättsliga begränsningar endast kan ändras av de länder som redan har ratificerat ovannämnda protokoll. I bilaga 1 till UNFCCC räknas främst världens högt utvecklade länder upp, som bär det moraliska ansvaret för dagens situation.
Protokollet bekräftar också på nytt principen att de utvecklade länderna är skyldiga att stödja den tekniska utvecklingen i de minst utvecklade länderna samt studier och projekt som rör klimatforskning, främst inriktade på utveckling av alternativa energikällor såsom vind-, sol- eller kärnenergi. Sådana miljövänliga investeringar i fattigare länder är gynnsamma för de högt utvecklade länderna, eftersom de ger rätt till ytterligare utsläpp av växthusgaser.
Bristande efterlevnad
Länder som efter år 2012 fortsätter att släppa ut större mängder växthusgaser än gränserna tillåter måste fullgöra sina skyldigheter under nästa period, samtidigt som deras tillåtna utsläppskvoter sänks med 30%.