magnet
Magnet är ett objekt som i sitt område skapar ett magnetfält. Det kan ha formen av ett permanents magnet eller ett elektromagnet. Permanentsmagneter behöver ingen yttre energi för att skapa ett magnetfält. De förekommer naturligt i vissa mineral, men kan också tillverkas. Elektromagneter kräver elektrisk energi för att skapa ett magnetfält.
Egenskaper på magneter
Magneter dras till eller avvisas av andra material. Ett material som dras starkt till en magnet har hög permeabilitet. Järn och stål är två exempel på material med mycket hög permeabilitet och dras starkt till magneter. Vatten har så låg permeabilitet att det lätt avvisas av magnetfält.
SI-enheten för magnetisk induktion, som felaktigt betraktas som "intensiteten" i ett magnetfält, är tesla (beteckning T). Ett homogent magnetfält med magnetisk induktion 1 T verkar på varje meter av en rak ledare som bär en ström på 1 ampere med en kraft på 1 newton. SI-enheten för magnetfältets intensitet är ampere per meter (A/m). SI-enheten för magnetisk flödestäthet är Weber (beteckning Wb). Magnetisk flödestäthet är produkten av magnetisk induktion och ytan som fältet passerar genom; 1 Wb = 1 T·m2. Det är en mycket hög flödestäthet.
Historia
Ordet magnet kommer från grekiskan μαγνήτης λίθος (magnētēs lithos), vilket betyder "magnesitsten". Magnesia var ett område i Antikens Grekland, idag Manisa i Turkiet, där förekomster av magnetit upptäcktes redan i antiken. De äldsta kända användarna av magnetiska kompasser var de antika kinesiska sjöfararna.
I arabiska sjöfararnas mytologi spelade legenden om magnetberget en viktig roll. Under 1400-talet fruktade araberna magnetberget så mycket att de inte använde några järn föremål (eller spikar) i sina fartyg.
Fysisk källan till magnetism
Permanentsmagneter
Materie består av partiklar som protoner, neutroner och elektroner och alla har en grundläggande egenskap: kvantmekanisk spin. Spin ger varje sådan partikel ett visst magnetfält. Därför kan man förvänta sig att all materia är magnetisk, även antimateria borde ha magnetiska egenskaper. Ändå är det inte så.
I varje atom och molekyl är spinet hos dessa partiklar strikt ordnat enligt Paulis uteslutningsprincip. Denna ordning av spin gäller emellertid inte på långt håll mellan atomer och molekyler. Utan denna långväga ordning uppstår inget nätverksmagnetfält, eftersom varje partikels magnetiska moment avbryts av momenten hos andra partiklar.
Permanentsmagneter är särskilda eftersom långväga ordningen finns hos dem. Den högsta graden av ordning finns i magnetiska domänerna. Det kan liknas vid mikroskopiska grannskap, där det starka samverkandet mellan partiklarna resulterar i en hög grad av ordning. Ju mer ordning det finns i domänen, desto starkare blir det resulterande fältet.
Långväga ordningen (och det resulterande starka magnetfältet) är det huvudsakliga tecknet hos ferromagnetiska materieller.
Elektriskt skapande av magnetism
Elektroner spelar en huvudsaklig roll i skapandet av ett magnetfält. Inom en atom kan elektroner finnas antingen enskilt eller i par på vilken orbital. Om de är parade har varje elektron i paret motsatt spin – en uppåt, en nedåt. Fakten att spinen är motsatta innebär att de tar ut varandra. Om alla elektroner är parade skapas inget magnetfält.
I vissa atomer finns oparade elektroner. Alla magneter har oparade elektroner, men inte alla atomer med oparade elektroner är ferromagnetiska. För att ett material ska vara ferromagnetiskt måste det innehålla oparade elektroner, men dessa måste verka på långt håll så att alla är orienterade i samma riktning. Den specifika placeringen av elektronerna i atomen (och även avståndet mellan atomerna) är det som skapar långväga ordningen. Elektronerna har lägre energi när de är orienterade på samma sätt.
Elektromagneter
En elektromagnet i sin enklaste form är en tråd viktad i en eller flera slingor. En sådan slinga kallas solenoid. När ström går genom slingan skapas ett magnetfält runt den. Orienteringen av detta fält kan bestämmas enligt högerhandsregeln. Styrkan av fältet påverkas av flera faktorer. Antalet slingor bestämmer omfånget, mängden ström bestämmer aktivitetsnivån och materialet i kärnan bestämmer elektrisk resistans. Ju fler slingor och ju mer ström, desto starkare magnetfält skapas.
Om slingan i mitten är tom genererar den bara ett mycket svagt fält. I mitten av spolen kan man infoga olika ferromagnetiska eller paramagnetiska material, vilket förstärker deras magnetfält, till exempel en järnspik. För detta ändamål används ofta mjukt järn. Att lägga till sådana material kan förstärka fältet hundra- till tusenfalt.
På långa avstånd styrs magnetfält av kvadratiska inversa lag. Det betyder att styrkan av fältet är omvänd proportionell mot kvadraten av avståndet från magneten.
Om magneten är i kontakt med ett platt metallskikt måste kraften för att separera dem vara desto större, ju tätare kontakten är mellan ytorna. Ju jämnare ytor, desto fler kontaktpunkter finns mellan dem och desto mindre motstånd finns mellan magnetkretsen och magnetfältet.
Elektromagneter används i många fall, från partikelaccelerator via lyftmaskiner på skrotplatsen till maskiner för magnetisk resonans. Det finns även speciella processer som kräver mer än en enkel tvåpolig magnet, till exempel fyrpolig magnet, som används för att fokusera partikelstrålar.
Om tillräckligt mycket ström går genom elektromagnetens slinga kan magnetkraften mellan grannslingorna orsaka att elektromagneten krossas av sin egen magnetkraft.
Egenskaper på magneter
Permanentsmagneter och tvåpoler[
Alla magneter har minst två poler: det vill säga minst en nordpol och en sydpol. Polerna är inte par av saker på eller inuti magneten. I början av artikeln finns en bild av en magnet, där polerna ser ut som två specifika områden eftersom den största ytointensiteten av fältet visas vid magnetens poler, men det betyder inte att de är specifika områden.
För att förstå polerna kan man tänka sig en rad människor som alla tittar i samma riktning och står i en plan. Även om vi kan markera områden där alla framtänder och alla nackar finns, finns det ingen enda punkt där alla finns. Varje enskild människa har en framtand på ena sidan och en nacke på andra sidan. När raden delas i två kommer varje halva fortfarande att ha framtänder och nackar. Även om vi delar raden upp i enskilda personer kommer varje person att ha sin framtand och nacke. Så kan man fortsätta i oändligheten.
Samma sak gäller för magneter. Det finns ingen plats på en magnet där alla sydpoler eller nordpoler finns. När en magnet delas i två kommer båda delarna att ha en nordpol och en sydpol. Dessa två mindre magneter kan delas upp ytterligare och varje del kommer att ha båda polerna. I de flesta fall kommer det att hända att när vi delar upp materialet i mindre och mindre delar kommer vi till en punkt där de enskilda bitarna är så små att de inte längre kan behålla magnetfältet. Ändå blir de inte separata poler, de förlorar bara förmågan att behålla magnetfältet. Vissa material kan delas upp till molekylär nivå och fortfarande behålla fältet med sydpol och nordpol. Det finns teorier om enskilda sydpoler och nordpoler – magnetiska monopoler, men en sådan monopol har ännu inte hittats någonstans.
Bestämning av nordpolen och jordens magnetfält
Standardnamngivningen av magnetens poler är viktig. Redan i historien pekade orden nord och syd på förståelsen av förhållandet mellan magneter och jordens magnetfält. En magnet som är fri att röra sig kommer alltid att rikta sig mot nord och syd, eftersom den dras till jordens magnetiska nord och sydpol. Den del av magneten som pekar mot jordens geografiska nordpol kallas för magnetens nordpol, och den del som pekar mot syd kallas för magnetens sydpol.
Den nuvarande geografiska nordpolen är egentligen magnetisk sydpol. För att förklara situationen ytterligare visar magnetiserade bergarter på oceanbotten att jordens magnetfält har vridits i historien, så denna namngivning av poler kommer troligen att vara omvänt igen i framtiden.
Till lycka kan man bestämma orienteringen av magnetfältet hos en magnet med hjälp av en elektromagnet och högerhandsregeln, utan att behöva veta något om jordens geomagnetiska fält.
För att undvika problem mellan geografiska och magnetiska poler används ofta beteckningen positiv och negativ pol hos magneter. Den positiva polen är den som pekar mot norr.

