glas
Glas är homogen, amorfen, isotropisk, genomskinlig, fast och spröd substans i metastabil tillstånd, som uppstår vid avkylning av smältmassa. Innehåller ofta krispitsand, natrium, alkalimetalloxid, kalksten. Det är en biologiskt inaktiv material.
Glas är transparent (genomskinligt) för synligt ljus (det finns också opåträngligt glas). Vanligt glas släpper inte igenom ljus med våglängd kortare än 400 nm (ultraviolet ljus), eftersom det innehåller föroreningar, t.ex. natrium (natriumkarbonat).
Historia
Glas upptäcktes omkring år 3000 f.Kr. i Egypt. I början tillät teknologin inte produktion av rent glas (föroreningar) och användes huvudsakligen för produktion av små behållare och prydnadsföremål. Behållarna bearbetades genom att man vickade runt en lerkerne, som krossades efter att glasets produkt kylts ner. Glas innehöll kiselsyra, kalcium och natrium.
Glas förekommer också i naturen och bildas av vulkanisk smältmassa. Detta glas kallas obsidian. Obsidian användes länge för produktion av knivar med hjälp av enkla verktyg. En annan form av naturligt glas är rör som uppstår vid åsknedslag i krispitsand.
Glas
Glas är homogen amorf, fast, spröd, oftast genomskinlig material med slät yta. Det tillverkas av så kallad glasmas som smälts i glashyttan. Material kyls ner snabbt och har därför inte tillräckligt med tid att bilda kristallin nätverk. Den resulterande fasta substansen är amorfen (formlös). Rent glas är transparent (genomskinlig), relativt stark material, motståndskraftig mot slitage, i princip inert och biologiskt inaktiv. Det kan formas till olika former. Glas är dock mycket spröd och går sönder i skarpa bitar. Dessa egenskaper kan modifieras genom att tillsätta föreningar (oftast metalloxid) till smältmassan. Glas kan också termiskt bearbetas t.ex. härta.
Glas består huvudsakligen av kiselsyra, som hämtas från kvarts (krispitsand – även glasmas sand). Kvarts har smältpunkt ungefär 2 000 °C, därför tillsätts alkaliska ämnen vid tillverkning, som markant sänker denna temperatur t.ex. natrium och kaliumkarbonat, som sänker smältpunkten till ca 1 000 °C. Eftersom alkalier samtidigt sänker glasets motståndskraft mot vatten, vilket är oönskat, tillsätts också kalciumoxid, som förbättrar denna motståndskraft.
Grundråvarna för glasproduktion är – ren krispitsand, kalciumoxid, natriumkarbonat (kaliumkarbonat), aluminiumoxid och glasbitar (separerad avfall). Från dessa råvaror förbereds en pulverblandning som kallas glasmas, som smälts i glashyttan. Till grundkomponenterna i masan tillsätts olika tillsatser, som rengörer, färgar eller gör glaset opåträngligt.
Kvartsglas
Glas tillverkat enbart av ren kiselsyra SiO2 (kvarts) kallas kvartsglas. I jämförelse med vanliga glas har det några egenskaper som skiljer sig. Det absorberar inte ultraviolet ljus, har mycket hög smältpunkt (ungefär 1 650 °C), är hårt, motståndskraftigt mot skrapor, optiskt rent (innehåller inga föroreningar), förvränger inte våglängden av det genomgående ljuset (färgfel). Därför används det där dessa egenskaper efterfrågas. T.ex. för flaskor halogenlampor, som arbetar vid höga temperaturer, lampa för ultraviolet ljus, skyddsglas för värmeapparater, klockor och m.m. Kvartsglas tillverkas på grund av den höga smältpunkten mycket mer komplicerat och dyrare än vanligt glas. Kvartsglas kan tillverkas så rent att hundra kilometers glas är transparent för infrarött våglängd ljus, vilket används i optiska fibrer. Kvartsglas används också i optiken för tillverkning av linser och speglar.
Tillsatser
Blyhaltigt glas, även blykristall, har bättre visuell optiska egenskaper, eftersom ökad brytningsindex (brytning) orsakar mycket fler reflektioner. Sådant glas används för tillverkning av konstnärliga föremål av glas. Bor tillsätts för att ändra temperatur- och elektriska egenskaper. Tillsats av baryum ökar optiska brytningsindex av glas. Oxid torium ger glasen mycket hög brytningsindex och används för tillverkning av högkvalitativa linser. Större mängd järn används i glas som ska absorbera infrarött energi, t.ex. för värmeabsorberande filter i filmprojektorer. Cerium används för glas som absorberar UV våglängder (biologiskt skadligt ljus).
Metaller och oxid av metaller tillsätts också i glasmas under tillverkning för att ändra färg av glas. Mangan tar bort grön ton av järn, i högre koncentrationer ger ametyst färg. precis som mangan används också selenium för dekolorisering av glas, i högre koncentrationer ger röd färg. Lilla koncentrationer kobolt (0,025 – 0,1 %) ger blå glas. Oxid bly med oxid antimon och arsen skapar opåträngligt vitt glas, första gången använd i Venedig för tillverkning av imitation porcelan. Användning av två till tre procent oxid koppar skapar turkis färg. Ren metall koppar ger mycket mörk röd opåträngligt glas, som används som ersättning för guld rubin glas. Nickel skapar blå, lila eller svart glas beroende på koncentrationen. Tillsats av titan ger gul-brun glas. Guld i mycket små koncentrationer (ungefär 0,001 %) skapar rubinmässigt färgat glas. Uran (0,1 – 2 %) tillsätts för att ge fluorescerande gul eller grön färg. Silver föreningar (huvudsakligen nitratsilver) producerar spektrum av färger från orange röd till gul. Metoden, hur glas upphettas och kyls ner kan också påverka färgen producerad av dessa föreningar. Ofta dyker upp nya färgade glas och nya användningar tack vare nyundersökta egenskaper.
Bearbetning av glasmas
Vätskeglasmas bearbetas vidare genom blåsning, tryckformning, gietning och det kan göras manuellt eller mekaniskt. Sådana halvfärdiga produkter kan vidare bearbetas genom polering, släpning, målning, gravering...
Blåsning
Blåsning är en klassisk glasindustriteknik för manuell, eller mekanisk bearbetning av glasmas. Principen är att fästa viskös glasmas på en glasblåsarens pipa, i vilken luft pumpas in. Denna luft i rörets ände skapar en blås. Genom samtidig pumpning av luft och vridning av pipan hålls glasmasen axiellt centrerad. Mekaniskt tillverkas t.ex. flaskor, glas, karafser och m.m. Manuell blåsning skapar huvudsakligen hulka konstnärliga föremål, glas, karafser, kemiska glas (flaskor, kylare) och m.m. Dessa föremål behöver inte alltid vara hulka. De kan också bearbetas som fulla föremål t.ex. vikter, blommor och många föremål för dekorativ användning.
Gietning
Glasmas kan gietas. Den gietas i metalliska (vid manuell bearbetning även i trä) formar. Nackdelen är mindre kvalitativ yta. Gietas flaskor, skålar, glas, glas halvfärdiga produkter (rör, kopplingar).
Tabellskiva
Glasplattor (tabellskiva) tillverkas genom gietning i platta formar. Det finns glas som rullas och flyter. För att uppnå idealiskt plan och slät yta /glas flyt/tabellskiva är formens insida bildad av smält bly. Denna teknik kallas float coating, ursprungligen från England. Vätskeglasmas flyter alltså i formen av flytande bly. Detta glas kallas flytande – float. Det tillverkas i valfri storlek från 3 – 19 mm i storleken 200/225*321 cm och 600x321 cm. Ibland gietas metallnät i tabellskivan (säkerhetsglas) – det är glas med trådnät, så kallat "trådglas". Detta glas är rullat. Sådant glas, när det går sönder, går inte sönder i fria bitar, utan förblir spruckna i hela. Det är ganska spröd, men som säkerhetsglas räcker det. Glas i bilar är härdat och lager – framsidan och baksidan är limmade (glas-folie-glas) och sidorna är härda. Vid sprick i limmat glas förblir bitarna limmade till folien. Härdat glas går sönder i många små cirkulära bitar. Skottsköldglas tillverkas som flerlager limmat glas. Används glas från tjockleken 3 – 5 mm, växelvis med säkerhetsfolie.
Fusing – fusingglas
Fusing är en teknik som används vid smältning och formning av glas med hjälp av höga temperaturer. I dag räknas det till de vanliga metoderna för bearbetning av glas, t.ex. släpning, tryckformning, formning, böjning och m.m.
Technologin fusing är känd sedan antiken, arkeologiska bevis från omkring 2000 f.Kr. visar det. Först använde, teknik liknande dagens fusing, egyptierna och romarna.
Med utvecklingen av blåsade glas försvann fusing i skuggan. Återupptäckten av denna teknik skedde först under 1900-talet i Europa. I dag blir fusingglas ett eftertraktat artikel vid inredning av interiörer och i arkitektur.
Iné använtning av glas
Av glas tillverkas också halvfärdiga produkter, som används för vidare bearbetning. Exempel är glasfiber, som används som halvfärdig produkt för tillverkning av glasväv, t.ex. rep, knutar, armeringsnät, nät, virade fibrer, glasull och m.m..


_small.jpeg)