Teflon
Chemiskt är teflon polytetrafluoretylen - polymer av tetrafluoretylen.
Polytetrafluoretylen (förkortat PTFE; ibland också Polytetrafluoreten) är en polymer av tetrafluoretylen, som först framställdes av kemisten Roy J. Plunkett vid företaget DuPont. Polytetrafluoretylen är känt särskilt under sitt handelsnamn teflon (eller teflon). Andra handelsnamn som används för polytetrafluoretylen är Dyneon™ PTFE (tidigare Hostaflon™) och Gore-Tex™ (PTFE membran).
PTFE tillhör gruppen polyhalogenolefiner, till vilken t.ex. PCTFE - polytrifluormonokloreten också hör. Det är ett termoplastiskt material, även om det har vissa egenskaper som är typiska för reaktoplastiska material. Smältpunkten för PTFE är cirka 327 °C, men dess egenskaper förändras redan vid 260 °C, över 350 °C uppstår nedbrytning.
Historia
3D-modell av en del av PTFE-molekylen.
Trots det vanliga, men felaktiga påståendet att PTFE uppfanns som ett material för rymdflyg, som först började 1957, går dess historia tillbaka till 1938. Då upptäckte Roy J. Plunkett PTFE av en slump när han experimentera med tetrafluoretylen som kylmedel för kylning. Plunkett glömde att sätta tryckflaskor med tetrafluoretylen (TFE) ut i kylan på natten. Innan nästa dag hade gasen i flaskorna delvis polymeriserats till en vit fast substans – PTFE. Efter sin upptävare heter fortfarande den industriella processen för tillverkning av PTFE. Den innebär polymerisering av tetrafluoretylen vid högtryck i närvaro av initierande ämnen (peroxider). År 1941 fick företaget DuPont patent på tillverkning av PTFE, och 1944 blev Teflon en registrerad varumärkesnamn.
Den första praktiska användningen av PTFE upptäcktes 1943 – skydd mot korrosion vid tillverkning av atombomber. En lager av det på centrifuger och rör skyddade materialet mot det mycket korrosiva gasen uranhexafluorid (UF6). Senare använde den franske kemisten Marc Grégoire en teflonlager på en fiskehake, som snabbare kunde avvicklas. Just hans fru Colette kom 1954 på idén att teflon kunde användas som yta på kastruller och pannor.
Egenskaper
Teflon används som yta på pannor och andra köksutrustningar.
PTFE är känd för flera extraordinära egenskaper:
PTFE är nästan oreaktiv. Starka syror, t.ex. kungsvatten, reagerar inte alls med PTFE. Orsaken är de mycket starka bindningarna mellan kol- och fluoratomer, eftersom fluor är det element med högst elektronegativitet (x = 4,0) och bildar med kol (x = 2,5) mycket polära och stabila bindningar. Hittills känner vi bara till några få föreningar som kan kemiskt skada PTFE – t.ex. smält natrium eller fluor.
PTFE har en mycket låg glidfriktionskoefficient (f(stål–teflon) = 0,04). Två PTFE-ytor glider lika bra som två isytor. Däremot är denna koefficient nästan densamma för statisk och dynamisk tillstånd, vilket gör att övergången från vila till rörelse är mycket enkel.
Nästan ingenting fastnar på ytor gjorda av PTFE, eftersom den har extremt högt yttre spänning mot andra material.
Täthet: 2,1–2,3 g/cm³, Hårdhet enligt Shore D 55 till D 60
Hög motståndskraft mot upphettning, alla syror, baser, alkoholer, ketoner, oljor m.fl. PTFE kan användas vid temperaturer upp till 260 °C utan förändring av egenskaper (vid 400 °C uppstår genom pyrolys toxiska produkter, t.ex. fluorfosgen COF2). PTFE är frostbeständigt till −200 °C; fysiologiskt helt neutral.
Hög termisk expansionskoefficient, fasövergång från triklinisk kristallstruktur till hexagonal vid 19 °C med förändring av volym.
Brandbeständigt, men i starkt ljus nedbryts med bildning av fluorkväve, gasformiga förbränningsprodukter är giftiga och kan hos människor orsaka den så kallade "teflonfebern".
Brytningsindex cirka 1,34 – bara lite annorlunda från vatten (1,333).
