krom
Krom (lat. Chromium) är ett kemiskt grundämne i periodiska systemet, som har beteckningen Cr och atomnumret 24.
Historia
År 1761 upptäckte Johann Gottlob Lehmann en orange röd blykromat (PbCrO4) på Uralbergen, som han kallade röd blymalm. Han identifierade den som en blyjärn-seleninnehållande förening, och krom förblev därför ofundet.
År 1770 fann Peter Simon Pallas på samma plats en röd blymineral, som han kallade efter dess röda färg Krokoit (från grekiskt krokos, guldrosa). Användningen av röd blymalm som färgpigment ökade snabbt. Från krokoit framställs en lysande gult färgpigment som kallas kromgult som blev populärt. Många kommer ihåg det som postgult.
År 1797 fick Louis Nicolas Vauquelin kromoxid (Cr2O3) från krokoit och salpetersyra. År 1798 framställde han oren elementär krom reduktion av kromoxid med träkol. Detta nyisolerade grundämnet fick namnet krom (från grekiskt chroma, färg) på grund av mångfärgenheten hos dess salter. Vauquelin kunde även påvisa spår av det nya grundämnet i ädelstenar som rubin och smaragd. Under 1800-talet användes kromföreningar huvudsakligen som färgmedel. På slutet av 1900-talet används krom och dess föreningar huvudsakligen för att tillverka korrosionsbeständiga och värmetåliga legeringar.
Förekomst
Krom bryts nästan enbart som kromit (FeCr2O4) eller sällan som kromferid, antingen på ytan eller i liten djup. Metalliskt krom framställs genom reduktion av detta malm med aluminium eller silicium.
Sydafrika levererar cirka hälften av världens kromitförbrukning. Värt att nämna är också länder som Kasachstan, Indien och Turkiet.
År 2000 levererades cirka 15 miljoner ton kromitmalm till marknaden. Av detta kunde man framställa 4 miljoner ferkrom med en marknadsvärde på 2,5 miljarder dollar. Metalliskt krom förekommer sällan i lager. En av förekomsterna är gruvan Udačnaja i Ryssland, där man bryter kimberlit diatrema. I den reducerade basiska massan av denna kimberlit finns diamanter och metalliskt krom, troligen från en djupare del av jordskorpan.
Framställning
Den levererade kromitmalmen separeras från skiffer. I nästa steg sker en oxidativ kombination vid upphettning till dikromat. Därefter reduceras den med kol till kromoxid och med aluminium till elementärt krom. Krom kan inte framställas genom reduktion med kol från oxidmalm, eftersom det bildas kromkarbid. Rent krom skapas genom elektrolys av Cr3+-joner från en svavelsyralösning. De motsvarande föreningarna framställs genom att lösa kromoxid eller ferkrom i svavelsyra. Ferkrom som råvara kräver naturligtvis tidigare borttagning av järn.
Extremt rent krom framställs med ytterligare reningssteg med Van Arkel de Boer-metoden efter Van Arkel och De Boer.
Ferkrom framställs genom reduktion av kromit i en bågelektrolyt vid 2 800 °C.
Egenskaper
Krom är ett stålgrå, korrosionsbeständigt och oxidationsbeständigt hårt metall, som i grundläget är duktil, formbar och slagningsbar.
Vanliga oxidationssteg för krom är +2, +3 och +6, där +3 är den mest stabila. I oxidationssteg +6 är det ett starkt men också giftigt oxidationsmedel.
Användning
Krom och dess föreningar används på många olika sätt:
- Hårdkromning
Elektrolytisk applicering upp till 500 µm (0,5 mm) av slit- och rostbeständigt lager direkt på stål, gjutjärn, koppar, ... Även aluminium kan kromas efter applicering av mellanlager (hårdkromade aluminiumcylindrar i motorer). - Dekorativ kromning.
Elektrolytisk applicering av mindre än 1 µm (0,001 mm) tjockt Cr-lager för dekorativa ändamål med korrosionsbeständigt mellanlager av nickel eller nickel-koppar. Mycket ofta kromas även detaljer av plast. - Läger i rostfria och värmetåliga stål och icke-järnlegeringar.
- som katalysator
- som kromit vid tillverkning av former för bränning av tegelstenar
- färgning av glas eller målar färgpigment.
CrIII-föreningar färgar glas till smaragdgrön, CrVI-föreningar till gult (zinkgult).
Begränsning
Direktivet RoHS begränsar användningen av sexvärdigt krom tillsammans med fem andra ämnen (kadmium, bly, kvicksilver, polybromerade biphenyler (PBB) och polybromerade difenyleter (PBDE) vid tillverkning av elektriska och elektroniska apparater, som i stora mängder kommer till avfallsdeponier, och därmed bidra till skyddet av mänskligt hälsa och miljön. Begränsningen gäller därför inte industriella, telekommunikations-, medicinska, vetenskapliga etc. apparater med lång livslängd, som tillverkas i små mängder och där det kan antas att de inte kommer att sluta på avfallsdeponi.[1]:

_small.jpeg)